Startsida Webbkarta Om FRI Vad är en sekt? Om olika rörelser    Kontakt/Hjälp


        Nyheter
UPPROP
Europarådets kritik
Om mardrömmar
Ny litteratur
2015 års utmärkelse

Se även Media


    Ständigt aktuellt
Se upp!
Råd till anhöriga
Yttrandefrihet
Tankefrihet
Hjälpkällan
Norsk rapport del 1
Norsk rapport del 2
Film om sekter
Globalt
Sektsjälvmord - kan det  hända här?
Sektpositiva akademiker
Oseriös utbildning
 och behandling

Notiser



      Samhället

Riksdagsmotioner
SOU 1998:113
Terrordåd
Samhällets agerande
Barn i sekter
Children in cults
Ny skollag 1 aug 2010
Friskolor
Skolhälsovård
SEKTSJUKA



    Mer information
Debatter/Konferenser
Utbildning/Föreläsningar
Litteratur

Bra länkar



      
 Media/Arkiv

Media 2014
Media 2013

Media 2012
Media 2011
Media 2010
Media 2009
Media 2008
Media 2007
Media 2006

Arkiv

 


UTREDNINGEN SOM FÖRSVANN  

Envist återkommer massmedia (tack och lov!) till fenomenet att den omfattande utredning som gjordes för mer än 12 år sedan på uppdrag av regeringen fortfarande inte har lett till några av de åtgärder som föreslogs och som skulle kunna leda till att många människor skonas från lidande och en förstörd framtid.

I oktober 2006 var det fem personer som i en debattartikel i NSD (Norrländska Socialdemokraten) uppmanade politiker att arbeta för att genomföra lagförslaget om otillbörlig påverkan, som var ett viktigt kapitel i utredningen.

Den 2 oktober 2007 tog SVT2 i det utmärkta programmet Existens upp denna skamfläck. I programmet riktades fokus på barnens situation i manipulativa sekter, ett annat kapitel i utredningen. Existens ville ta reda på hur det är för ett barn i en sekt, hur ett barn har det, vilken hjälp barn i en sekt får. Noomi Lappalainen gjorde en förnämlig insats i programmet som ett typiskt exempel på hur barn har det i en sluten grupp. Noomi var 14 år då hon bestämde sig för att hon ville något annat med sitt liv än att fortsätta vara med i och arbeta för Jehovas Vittnen, där hon växt upp. Hon skrev ett brev till "de äldste", som är Vittnenas ledning, och berättade att hon ville lämna rörelsen. Resultatet blev att ingen längre pratade med henne. Men hon lämnade i alla fall rörelsen. Hon längtade efter frihet, ville själv utforska vad hon ville göra, läsa och utbilda sig. Hon hade en massa drömmar som aldrig skulle gå att genomföra om hon stannade kvar. All tid gick ju åt till religionen och möten.

När Noomi lämnade Jehovas Vittnen lämnade hon också sin familj och alla sina vänner. Hon var absolut ensam. Hon kontaktade skolkuratorn för att få hjälp och stöd i sin situation, men kuratorn förstod inte vari problemet låg. "Du behöver väl inte ha samma religion som dina föräldrar" sa hon och tyckte att det var väl bara att ta kontakt med föräldrarna om hon nu ville det? Då var det 8 år sedan Noomi hade någon som helst kontakt med sina föräldrar.

Margó Ingvardsson var den som fick den dåvarande regeringens uppdrag att leda den utredning som bl a skulle ta reda på vad man kan göra för att hjälpa barnen i manipulativa rörelser. Utredningen tog 1 1/2 år och resulterade efter massor med intervjuer i 400 tättskrivna sidor, som lämnades till regeringen i mars 1997. Där fanns entydiga bekräftelser på bristen på kunskap inom alla viktiga områden - skolan, psykiatrin, vården, sociala myndigheter, polisen etc - och många förslag till lösningar på kunskapsbristen, men ingenting hände.

Margó menar att om samhället hade haft kunskap om vad det innebär för medlemmarna att vara med i en manipulativ rörelse så skulle skolkuratorn agerat annorlunda när Noomi behövde hjälp. Men det finns ingen kunskap alls. Det viktigaste som utredningen kom fram till var bristen på kunskap och hur barn i olika rörelser lever sitt dagliga liv och hur dom mår psykiskt. Och allt som utredningen innehöll är fortfarande aktuellt - förresten mer aktuellt idag på grund av alla friskolor som gör att betydligt fler barn idag lever isolerade från övriga samhället.

Det finns anledning tro att detta är ett stort dolt problem, mycket större än vad utredningen visade — jämför med misshandeln av kvinnor! Tidigare, när samhället inte kunde erbjuda någon hjälp, var det heller inte många fall som anmäldes. Det är likadant inom det här området — när ingen hjälp finns att få avstår många från att söka hjälp, säger Margó.

Margós kommentarer till Noomis erfarenheter: Det är alltså på gränsen till meningslöst att be om hjälp - det finns ingen hjälp att få från samhällets sida.

Existens försökte ställa de ansvariga för att ingen tog itu med kunskapsbristen som utredningen visade på mot väggen.

  • Lars Engqvist - dåvarande socialminister och ytterst ansvarig - skyllde ifrån sig.
  • Maj-Inger Klingvall - barn- och familjeminister? - mindes ingenting.
  • Ingela Thalén - också barn- och familjeminister - skyllde på "tudelning av departementen" under den tid då regeringen skulle ta ställning till utredningen.

Men Margó Ingvardsson minns! Politikerna har ingen aning om var religionsfrihetens gränser går, vad man får och inte får göra i religionens namn, och vill inte heller ta reda på det, säger hon. Barn som är isolerade i slutna rörelser vill samhället inte se. Men samhället har faktiskt ett ansvar att se till att barn inte far illa, psykiskt eller fysiskt.

Helena Löfgren, beteendevetare med inriktning på social påverkan och manipulation:

Man underskattar manipulationen. Innehållet, dvs läran, behöver inte vara fel. Men man måste skilja på innehåll och process. Manipulation och sekt är så laddade ord, och om man kritiserar något är det lätt att slippa förstå genom att betrakta den som kritiserar som någon som är emot religion som helhet. Därför är det nödvändigt att det finns folk som har kunskap om vilka processer det handlar om och kan se när någon är under manipulation. I skolan, i samhället, på arbetsplatsen, hos socialen, polisen etc - överallt. Idag kan t ex socialtjänsten inte ställa de rätta frågorna, Skolverket kan inte göra inspektioner på rätt sätt osv.

Helena är en ofta anlitad föreläsare på skolor, företag, kommuner m fl och gör sitt bästa för att sprida sina kunskaper och erfarenheter till så många som möjligt. Men det behövs ju en samlad och övergripande insats från samhällets sida för att komma tillrätta med kunskapsbristen.

Existens´ reporter påminner om att barn har rätt till religionsfrihet enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Barnkonventionen som kom 1989 ger också barnen rätt till religionsfrihet, men i vissa fall kan den rätten kollidera med föräldrarnas rättigheter, exempelvis deras rätt att fostra sina barn. Så i praktiken tolkas detta ofta som att barnen har rätt att följa föräldrarnas religion, vilket ju eliminerar deras rättighet.

Barnombudsmannen: Instämmer i att kunskapsbristen är stor om barns hälsa och välbefinnande i sådana här familjer. Men om religionen i familjen blir skadlig för barnet måste samhället gripa in. Likaså när religionen har tagit över helt i familjen med så stark religionsutövning att det skadar barnen.

Noomi har svårt att efter alla år i frihet nu förstå hur hon kunde tro på det viset som hon gjorde i Jehovas Vittnen. Men hon vet ju att hon då var helt övertygad om allt de sa och därför förstår hon dem som tänker och gör likadant som hon gjorde då. Hon berättar t ex hur hon en gång varit livrädd för att stiga på en buss när hon upptäckt att en "avfälling" satt på bussen. Enligt Vittnena är ju en "avfälling" en mycket farlig fiende.

I Stödföreningen Hjälpkällan hjälper nu Noomi andra i samma situation som hon var då hon lämnade Jehovas Vittnen.

Maria Larsson, Kd, har nu ansvaret, men hon vill inte ta den här diskussionen eftersom hon är med i Kd och vill inte heller ställa upp i TV!

Barbro Westerholm, Fp blir arg, besviken och ledsen för barnens skull. De har inte gjort några fria val. Varje barn som far illa är ett barn för mycket. Margó tog upp utredningen igen 2001, men ingen av våra politiker har modet, kuraget att göra något åt saken. Barbro tror att politikerna tycker att "problemet är så litet att det vinner jag inget val på". Barnen har inga starka företrädare som kämpar för deras rättigheter. Men det är politikernas skyldighet att se till att barn inte utsätts för psykiskt och fysiskt våld.

De enda, förutom de fem personer som i oktober 2006 skrev en debattartikel i NSD, som hittills tagit några initiativ för att skapa en nödvändig kunskapsinstans, är Svenska föreningen för medicinsk psykologi med kunniga personer som dr Göran Roth och dr Henry Jablonski.


Åter till startsidan                                             Tillbaka

TERAPIFONDEN

FRI:s Terapifond har skapats för att bidra ekonomiskt till avhoppares eller uteslutnas rehabilitering.

VILL DU BLI ETT
STÖD?

BEHÖVER DU HJÄLP?

FECRIS

Läs om den europeiska organisationen för information och forskning om sekter. FECRIS har status som rådgivande organ och remissinstans i Europarådet och i FN:s ECOSOC

Se här!

Bild på "Manipulering pågår

Boken där 16 före detta sektmedlemmar berättar om sin tid i olika destruktiva rörelser.

Läs mer