Startsida Webbkarta Om FRI Vad är en sekt? Om olika rörelser    Kontakt/Hjälp


        Nyheter
UPPROP
Europarådets kritik
Om mardrömmar
Ny litteratur
2015 års utmärkelse

Se även Media


    Ständigt aktuellt
Se upp!
Råd till anhöriga
Yttrandefrihet
Tankefrihet
Hjälpkällan
Norsk rapport del 1
Norsk rapport del 2
Film om sekter
Globalt
Sektsjälvmord - kan det  hända här?
Sektpositiva akademiker
Oseriös utbildning
 och behandling

Notiser



      Samhället

Riksdagsmotioner
SOU 1998:113
Terrordåd
Samhällets agerande
Barn i sekter
Children in cults
Ny skollag 1 aug 2010
Friskolor
Skolhälsovård
SEKTSJUKA



    Mer information
Debatter/Konferenser
Utbildning/Föreläsningar
Litteratur

Bra länkar



      
 Media/Arkiv

Media 2014
Media 2013

Media 2012
Media 2011
Media 2010
Media 2009
Media 2008
Media 2007
Media 2006

Arkiv

 


RECENSIONER  


SEKTSJUKA
Bakgrund - uppbrott - behandling

Antologi (red Håkan Järvå)

Boken är en genomgång av stora delar av den samlade erfarenhet och forskning som finns omkring problemen vid ett uppbrott från sekteristiska och totalitära rörelser.

Boken består av tre delar:
- Genomgång av aktuell forskning
- Behandlingen - genomgång av problemen, vanliga   missförstånd och myter samt viktiga råd, tips och   verktyg för behandlare
- Fallbeskrivningar

Personer som brutit upp från religiösa sekter och andra totalitära rörelser har ofta en lång och svår väg tillbaka till en ”vanlig” tillvaro. Vilka insatser behövs för deras återanpassning?

Boken fyller ett stort tomrum. Under många år har en patientgrupp med ibland svåra psykiska problem irrat omkring i samhället utan att hitta någon hjälp eller förståelse. En del har hittat till frivilligorganisationer och där lyckats få hjälp till självhjälp eller kontakt med någon av ett litet fåtal terapeuter som haft tillräcklig kunskap. Men en hel del irrar fortfarande omkring utan hjälp och en del har inte orkat utan lämnat livet.

Trots att en statlig utredning (SOU1998:113) för mer än 10 år sedan bekräftat bristen på kunskap inom detta område har ingenting gjorts för att ge vården utbildning. Med denna bok hoppas vi att ett första steg tagits för att avhjälpa kunskapsbristen.

Studentlitteratur, som gett ut boken, arrangerade ett seminarium kring boken på bokmässan i Göteborg i september 2009. Håkan Järvå, leg psykolog, Göteborgs universitet, som är redaktör för antologin, presenterade boken vid seminariet och gav en bakgrund till boken. Boken presenterades också i Vetenskap & Folkbildnings monter tillsammans med Charlotte Esséns bok Sektbarn, där de hade ett gemensamt program.

Läkartidningens recension i sammandrag

FRI:s recension av boken

Boken är den första i sitt slag, som författats och getts ut i Sverige. Det unika ligger i den kunskap som författarna förfogar över i ämnet - teoretiska, praktiserade och självupplevda.

Detta är en efterlängtad bok

- därför att den är heltäckande
- därför att den undvikit så många fällor som en lång rad
   forskare, politiker och vårdpersonal - inte minst inom    psykiatrin - hittills hamnat i
- därför att den kommer att vara grunden för den    utbildning, behandling och rehabilitering som så länge    saknats

Boken fokuserar på väsentligheter och är full av klokheter. Här ett fåtal exempel:

”Det är få som söker upp den här typen av rörelse, man blir oftast värvad eller född i den.” (Kampen om medlemmarna, Järvå, sid 46)

”När man utvärderar en grupp så bör det göras utifrån hur kärnmedlemmarna har det. Att de i utkanten inte drabbas betyder ju inte att det är en etisk, transparent grupp utan manipulativa tekniker.” (Mind control, Löfgren, sid 76)

”GPA, Group Psychological Abuse Scale, är ett mått på i vilken grad en grupp använder sig av tankereformering” (som är ett korrekt begrepp i stället för alla infekterade benämningar, typ hjärntvätt). (Psykiska övergrepp, Löfgren, sid 77)

Jan Otto Ottossons förslag för att öka kunskapen om antalet drabbade (Hur många drabbas? Olika diagnosmodeller, Löfgren, sid 78-84)

Hela kapitel 3, som beskriver hur terapeuten bör uppträda för att inte skada i stället för att hjälpa är enastående. (Järvå, sid 89-112)

”...är det extremt viktigt att personen i initialskedet känner sig trodd av terapeuten. Oavsett vad patienten berättar för fantastisk historia för dig måste du visa honom eller henne att du tror på den. Och du bör veta att du antagligen inte fått höra de värsta historierna än.” (Läs t ex Helena Fogelbergs redogörelse för vad hennes patient Anders varit med om, sid 179, även hur han behandlats av psykiatrin, sid 186).
(Skuldbeläggning, sid 98)

”...att det pågår en akademisk strid kring olika begrepp ...och det finns krafter som vill normalisera den socialisering som sker inom olika religiösa sekter och totalitära rörelser. Tyvärr drabbar det ibland tredje person, de som mår dåligt efter ett avhopp, då de ofta blir misstänkliggjorda, inte bara av sina forna vänner utan även av företrädare för vården och den akademiska världen.” (ibid, sid 98)

”Personer som gör uppbrott från en sekt har flera likheter med flyktingar. De har tagit avstånd från förtrycket och samlat sina krafter för att kunna fly. Resan i sig är påfrestande och väl framme känner de sig ensamma, är sårbara och vågar inte lita på nya människor. De behöver fysisk och psykisk trygghet för att klara av sitt fortsatta liv.” (Existentiella frågor i kriser och vid psykisk ohälsa (L M Johansson, sid 119)

Under rubriken Behandling av besvär och symtom relaterade till uppbrott från en sekt tar Leena Maria Johansson på sid 125 upp en lång rad viktiga frågor för att en behandling över huvud taget ska ge något resultat.

- Hon påpekar att det vanliga anamnesupptagandet inte innehåller frågor av typen:
Är du med i eller har du lämnat någon grupp eller församling? Orsakssamband till de psykiska besvären kan därför förbli dolda (vilket givetvis får stor betydelse för ”mörkertalet”)

- Vidare: Risken finns att den hjälpsökandes overklighetsupplevelser och föreställningar om t ex demoner misstolkas som psykotiska och behandlas med antipsykotiska läkemedel. Likaså kan meditationsövningar, chanting och lovsång under lång tid ha lett till alternerande medvetandetillstånd med perioder av eufori och självtranscendens, som byts mot förvirring och dissociation.

- Många sektberoende/avhoppare medicineras därför med antipsykotika eller får ECT på felaktig indikation. Den rätta diagnosen och orsakssambandet är svårt att ställa efteråt, då patienten blivit påverkad av den givna behandlingen.

Leena Maria Johansson nämner också att en mindfulness-behandling i ett sent skede kan vara fruktbar, men varnar för att behandling med denna metod missbrukas av inkompetent folk. Det krävs grundutbildning i KBT, DBT eller ACT plus långvarig erfarenhet för att metoden skall vara lämplig för avhoppare.

Julia Isomettä och Gudrun Swartling har gjort en fantastisk insats för att hjälpa avhoppare och har vid många tillfällen genom råd och föredrag gett vårdpersonal värdefulla kunskaper om den här patientgruppen. De har samlat på sig erfarenheter i många år både praktiskt/handgripligen och som professionella och är en viktig kunskapskälla som bör tillvaratas vid fortsatt arbete med rehabilitering. I boken delar de med sig en del av sina erfarenheter.

En av de första erfarenheterna de gjorde i sitt outtröttliga arbete var ett genombrott. De upptäckte att människor som kom från vitt skilda destruktiva grupper kunde känna igen sig i varandras erfarenheter. För att misstänkliggöra dem som hjälper avhoppare har detta hånfullt tolkats av dem som av olika orsaker håller destruktiva grupper om ryggen, som att hjälparbetarna tror att medlemmar i en sekt inte har individuella egenskaper utan är ett släkte för sig med inbördes likadana egenskaper. I stället betydde upptäckten att oavsett vilken ideologi/religion gruppen levde efter var de manipulativa metoderna desamma.

Detta betydde att man kunde bortse från läran när man bedömde gruppens agerande och att avhopparna från ytligt sett helt olika grupper kunde känna igen sig och hjälpa varandra. Men som Julia Isomettä påpekar skulle det vara fruktbart om psykiatrin och Svenska kyrkan kunde inleda ett samarbete för att hjälpa dem som tycker att religiösa frågor är viktiga för dem.

Den som läser Gudrun Swartlings redogörelse slås förmodligen av den brokiga samlingen olika rörelser som ”hennes” avhoppare har lämnat. Vi är en hel del människor som haft kontakt med avhoppare från en mängd olika sammanhang och flera av oss har också härbärgerat några i våra hem - men Gudrun Swartling har rekordet. Den närhet man då upplever är mycket värdefull. Och vi tror att också de som kommit till oss har känt vår respekt och empati.

Vi lyckönskar alla människor som vill och vågar lämna sin grupp och hoppas på en ljusare framtid för dem efter att så många som möjligt i ansvarig ställning läst och lärt av denna nästan heltäckande beskrivning av hur man kan spänna upp ett ”brandsegel” för dem som hoppar.

Barbro Westerholm har skrivit förordet. Med sin läkarbakgrund har hon förstått problematiken och lagt ner mycket tid och kraft på att försöka hitta fler politiker som har nog civilkurage för att våga engagera sig i frågor, som motarbetas av starka intressen. Hon är en berömvärd kvinna och har aldrig gett upp.

Se "Utredningen som försvann"


Per KornhallLIVETS ORD
Kontroll och manipulation
i Jesu namn


Per Kornhall lämnade Livets Ord år 2000 efter att ha varit medlem i 17 år. Med sin bok om Livets Ord vill han bidra till förståelsen av hur vi skall hantera auktoritära manipulativa ledare och hur det demokratiska samhället kan skydda sig mot försök att påverka det i fundamentalistisk riktning.


FRI:s recension av boken

Hur mycket offrar frikyrkomedlemmar i allmänhet till den egna församlingen? Enligt en undersökning som redovisas i tidningen Dagen (23/6 2010) har Livets Ord ett genomsnittligt givande på 14.771 kr per medlem och år. Filadelfiakyrkan i Stockholm och Saronkyrkan i Göteborg får strax under 4.000 kr per medlem och år. Övriga frikyrkor kommer långt efter. Svenska kyrkan får knappt 2000 kr per skattebetalare. Det säger en del om hur stor makt ledningen för stiftelsen Livets Ord har över sina medlemmar. Och dessa offer kan komma från studiemedel och socialbidrag, därigenom från svenska staten. Vilken slags inkomster man än har så har medlemmar i Livets Ord skyldighet att lämna ett tionde till församlingen, enligt tillförlitliga källor.

När nu Per Kornhall ger sig i kast med att berätta om avigsidan av Livets Ord är han modig. Han står ganska ensam i sin kamp och kan liknas vid David mot Goliath. Skolverket t ex har handlat fegt och har varit mycket försiktiga i sina åtgärder efter att Per anmält Livets Ords skola för felaktig undervisning om skapelsen. De nöjer sig med att kritisera andra skolor som inte är lika stora och resursstarka men har samma fundamentalistiska bibelsyn som skolan i Uppsala. Den ena elevkullen efter den andra i Uppsala drabbas av desinformation, utan att samhället sätter stopp.

Per har nu skrivit sin andra bok, en som han egentligen inte ville skriva. Tillräckligt mycket av sitt liv, 17 år, har han redan slösat på Ulf Ekmans rörelse. Men nu har han gjort sin plikt genom att berätta om denna rörelse som blivit så ödesdiger för många. Boken är en noggrann uppgörelse med en ”bokstavstroende väckelsekristen grupp i Uppsala som styrs av en f d präst i Svenska kyrkan, Ulf Ekman.”

För mig som anhörig till en f d medlem i en trosrörelseförsamling var det en stor och märkvärdig upplevelse att läsa om Pers många år i Livets Ord. Detta trots att jag redan tidigare hade hört honom själv berätta och läst en del av vad han har skrivit om trosrörelsen. Per klargör i sin bok att han har valt att fokusera på det som är negativt inom rörelsen. ”Marknadsföring klarar den här typen av organisationer så bra själv.”

Per håller berättelsen om sin egen väg in i och så småningom ut ur sekten Livets Ord i strama tyglar. (Han använder sig konsekvent av ordet ”sekt” som beteckning på en manipulativ sekt.) Den delen är mindre än en fjärdedel av boken. En mogen mans avklarnade beskrivning av vad han varit med om. Han tar inte med andras negativa åsikter utan håller sig till det som han själv kan gå i god för.

De forskarstudier i biologi som Per påbörjade efter många år av hängivet arbete inom församlingen och så småningom som lärare, gav honom insikter i evolutionsläran som han optimistiskt först trodde sig kunna förmedla till sina kolleger och vänner inom rörelsen. Som lärare i biologi kunde han omöjligt längre lära ut Bibelns syn på skapelsen. En process från tvivel till frigörelse började som inte gick att stoppa. En svår tid när Per blev utsatt för aggressiv skuldbeläggning; ” ... du kan hamna i fördömelse för att ha smutskastat din gamla församling.” Hustru och barn ville inte kännas vid hans nya personlighet och familjen skulle komma att splittras. Per ägnar ett kapitel (av 15) åt att förklara varför det är svårt att lämna en sekt. Företaget att lämna sekten är mycket mer genomgripande än att gå ur Svenska kyrkan eller byta politiskt parti. Det är mer likt en uppbruten förlovning eller skilsmässa, en sorgeprocess som sker stegvis. Det betyder att lämna en krets där man har sina anhöriga, sina vänner och sin försörjning.

Värt att uppmärksamma är att ledningen i Livets Ord undviker att delta i debatter med initierade kritiker. Organisationen tål överhuvudtaget ingen kritik och arbetar på att osynliggöra kritiker som har kunskap inifrån organisationen. Följande är ett roligt exempel på detta tycker Per. Livets Ord önskade ett samtal med Karl-Erik Nylund som skulle ge ut en ny upplaga av sin bok ”Att leka med elden. Om livet på sektens villkor”. Livets
Ord ville att han skulle ändra på vissa uppgifter som de menade var felaktiga. Karl-Erik var villig att möta dem men frågade om han fick ta med sig någon till samtalet, vilket de sade var OK. De kom på utsatt tid till Livets Ord. En kvinna kom för att hämta dem till mötet. När hon fick se att Per var med försvann hon in i en annan korridor. Efter lång väntan kom så pastor Robert Ekh tillsammans med två andra personer. Ekh meddelade:”Så länge Per Kornhall är här så kan vi inte ha något samtal”. Pers tolkning är att de (Livets Ord) hade en plan för hur Karl-Erik skulle bemötas och att hans egen närvaro förstörde dessa planer. Mötet blev inställt eftersom den upprörde Karl-Erik vägrade att låta dem ensidigt diktera villkoren för mötet.

Mycket utrymme i boken ges åt en intellektuell analys av vad som är osunt i trosrörelsen. För att upplysa den intresserade, men oftast aningslösa eller imponerade allmänheten, låter Per rörelsens egna ofta befängda utsagor ta mycket plats. Författaren vill visa att han inte försöker förvränga bilden av Livets Ord med citat plockade ur sitt sammanhang. Rent tröttande blir boken därför på slutet med t ex Ulf Ekmans tal till cellgruppsledare. Kanske är den pedagogiska effekten av långa citat nödvändig när det gäller att övertyga den som inte inser det farliga i rörelsen. Men ett visst illamående infinner sig hos mig som har en personlig erfarenhet av vad ideologin ställer till med hos en ung, känslig och idealistisk människa.

Författaren garderar sig redan i förordet mot de sedvanliga invändningarna mot hans beskrivning av missförhållanden: ”Så var det kanske tidigare men nu är det inte alls så.” Livets Ord kan mycket väl ha förändrats sedan han lämnade år 2000 men församlingen har inte alls gjort upp med sitt förflutna. Vidare sägs i förordet: Religionssociologer [FINYAR t ex, min anm] betraktar sekter som studieobjekt. De ställer sig utanför och betraktar en sekt som en myrstack och bryr sig inte om hur myrorna lever eller hur de mår. ”För mig som varit en sådan myra är det ett annat perspektiv som gäller. Jag känner med de människor som sitter fast i sekten” skriver Per. Detta känns lätt att instämma i.

Boken rekommenderas livligt till läsning. I synnerhet till dem som gärna vill tro det bästa om Livets Ord nu när rörelsen fått en mindre aggressiv framtoning och kämpar för att betraktas som fullvärdig ekumenisk samarbetspartner.

Ingrid Rost

Se även Per Kornhalls egen hemsida


Bild på SKAPELSEKONSPIRATIONENSKAPELSEKONSPIRATIONEN

Av Per Kornhall

Finns det verkligen de som på fullt allvar tror att jorden är 5000 år gammal? Ja, de grupper som tror att Bibeln eller Koranen är bokstavligt sanna. Men de är inte harmlösa. I själva verket pågår en konspiration för att omvandla dagens västerländska samhälle till ett fundamentalistiskt.

Per Kornhall diskuterar i sin bok varför så många människor förkastar vetenskapen och vill ersätta den med trossatser. Han skildrar den s k rörelsen för Intelligent Design och hur den med hjälp av pseudovetenskap, domstolar och lobbyverksamhet försöker omvandla samhället. Kornhall granskar kritiskt de ledande amerikanska förespråkarnas argument för ID. Han diskuterar också hur ID-rörelsen ska bemötas och faran med religiösa friskolor.

Svenska Dagbladets recension av boken

Där skriver Fredrik Sjöberg:
”Skapelsekonspirationen” är en initierad skildring av dumhet och dogmatism, skriven av en god pedagog. Med återhållen vrede och ett stänk av det vemod som kommer av dyrköpta erfarenheter förklarar och vederlägger Kornhall sina forna trosfränders dimridåer. Jag gissar att många lärare, som dagligen möter dessa frågor, kommer att ha stor nytta och glädje av hans bok. Och alla som sysslar med skolpolitik har här fått något att fundera på.

Läs mer
Per Kornhalls egen hemsida
Se även Per Kornhalls bok om Livets Ord



SEKTBARN - ett reportage om de utvalda för paradiset

Av Charlotte Essén

Charlotte Essén är frilansjournalist med inriktning på medicin. Under flera år har hon haft kontakt med människor som är uppvuxna i sekter. Hon har lyssnat på dem och i boken har hon samlat några av deras berättelser om förnedring, skrämsel och utnyttjande. Författaren möter också personer med kunskap om sekter och religiös fundamentalism samt representanter för polis, rättsväsende och psykiatri.

SEKTBARN är inte ett angrepp på religion. Det är en akut varning om vad som kan hända när fundamentalistiska grupper isolerar sig och utan insyn och på egna villkor tillåts uppfostra barn. Boken sätter ljuset på att barnens utsatthet och ledarens oinskränkta makt inte ifrågasätts av någon.

Det går inte att ge exempel på något speciellt avsnitt eller kapitel i boken som är viktigare än något annat. Varenda rad är angelägen, avslöjande och upprörande. Vi kan bara säga:

Till allmänheten: LÄS DEN - Ni kommer att bli så upprörda!

Till ansvariga myndigheter: GÖR NÅGOT!

Det är fullständigt ofattbart att ingen tar ansvaret för att detta händer barn i Sverige.

Var är justitieministern?
Var är socialministern?
Var är skolministern?
Var är Barnombudsmannen?
Var är Socialstyrelsen?

Är det ingen av dessa som anser sig ha ansvar för barnens välbefinnande och rättigheter? I så fall måste regering/riksdag tillsätta en Barnminister! Omgående!


FRI:s recension av boken

Dagstidningar och kvällstidningar över hela Sverige och även två av Danmarks viktigaste tidningar, Berlingske Tidende och Information, samt både svensk och dansk TV har uppmärksammat Esséns bok och lovordat den. Boken har fått enormt fina recensioner. Den mest heltäckande gavs av psykologen och beteendevetaren Helena Löfgren i FRI:s nyhetsbrev FRI-Brevet 2008/2 och citeras nedan i sin helhet.

"Boken är en imponerande guldgruva på 468 sidor, skriven av frilansjournalisten Charlotte Essén. Den ger skakande bilder av hur det kan vara att växa upp inom 'slutna, extrema, ofta religiösa grupper eller sekter', men även ett brett och djupt samhällsperspektiv. Jag själv är en av de personer som intervjuats i bokens sista kapitel om stöd och hjälp, och är därmed jävig som recensent, men har ändå blivit ombedd att skriva några rader om boken.

Det som gör denna bok så värdefull är just bredden. Det är mycket material som kan användas på olika sätt. Essén har gjort ett 60-tal intervjuer i sin research, där hon träffat dem som vuxit upp i olika rörelser många timmar vid flera olika tillfällen. Alla har inte fått plats i boken. De personliga berättelserna är skakande och viktiga vittnesmål och kan läsas fristående. I dessa har hon även vävt in gruppernas egen dokumentation som på ett viktigt sätt kompletterar berättelserna. Författaren, liksom de som intervjuas, är noga med att poängtera att detta handlar om personernas egna erfarenheter, vilket inte innebär att alla barn inom dessa och liknande rörelser far illa. Det framgår dock att risken finns inneboende i kulturen som odlas i dessa grupper. Läsaren får även följa hur svenska myndigheter och religionsvetenskapliga forskare tolkat grupperna och hur de agerat. Detta bidrar till en förståelse för hur komplext ämnet är och varför det är så svårt för de utsatta barnen att få hjälp.

Vissa recensenter har efterlyst kommentarer från de olika gruppernas nuvarande medlemmar, vilket naturligtvis hade varit intressant. Boken ger oss ändå vissa inblickar i gruppernas reaktioner och ageranden. I fallet Knutby beskrivs turerna som slutar med att intervjuerna med ungdomarna inte godkänns för publicering. När det gäller Hare Krishna beskrivs vilka åtgärder som vidtagits efter att mängder av fysiska, psykiska och sexuella övergrepp uppdagats. Sedan får läsaren själv fundera på om detta är tecken på en genomgripande insikt, kosmetiska förändringar under galgen eller något däremellan.

Barns rättigheter i allmänhet med utgångspunkt i FN:s barnkonvention får ett eget kapitel. En rad internationella exempel ges på grupper där övergrepp på barn hamnat i skymundan. Vissa av grupperna bryter mot cirka hälften av artiklarna i barnkonventionen.

Totalitära grupper kan få olika namn beroende på om man ser till ideologi och kultur eller handlingar. Ett kapitel går igenom likheter i världssyn hos sekter och terrorister, bland annat den ofta medvetna bristen på socialisering och integrering i samhället för barnet och övriga familjen samt den svartvita och ibland förvridna världsbilden. Ett stort engagemang hos båda grupperna i att starta och driva egna skolor förstärker detta. I detta kapitel intervjuas en svensk terroristexpert. Inte utifrån hans intresse för sekter utan för att vissa grupperingar utför terroristhandlingar, som Oklahoma-bombaren Timothy McVeighs bombdåd och Aum Shinrikyos gasattack i Tokyos tunnelbana.

För den som är intresserad av att förstå problemet på samhällsnivå är boken en värdefull kunskapskälla med sin genomgång av de politiska turerna, före och efter den statliga utredningen "I God Tro" (SOU 1998:113), där barnens situation var en av frågeställningarna. Många undrar varför inget hände efter utredningen. Essén har klargjort varför folk frågar efter fortsättningen.

Jämförelser görs även internationellt. I början av 1990-talet gjorde flera tragiska händelser att frågan sattes på den internationella agendan: Branden i Waco, morden och självmorden inom Soltempelorden, samt Aum Shinrikyos giftgasattack. Flera europeiska länder gjorde då statliga utredningar, som boken redogör för.

Ett kapitel ägnas åt barns rätt, grundläggande behov och religionsfrihet. Här framgår bland annat att rättsliga övergrepp mot barn som begåtts inom ett stort kollektiv, till exempel vad ett antal vuxna gör mot flera barn, är ett område som lagstiftaren inte övervägt. Författaren gör en detaljerad genomgång av barns grundläggande behov med utgångspunkt både i Socialstyrelsens rapport Barns Behov i Centrum (BBiC, 2006) och FN:s barnkonvention, och jämför det med de uppfostringsmetoder som förekommer inom vissa sekter.

Det sista kapitlet handlar om stöd, hjälp och erfarenheter av problemet. Det inleds med det talande utdraget ur det rättspsykiatriska utlåtandet om Sara Svensson i Knutbyförsamlingen:

'Man har funnit att psykiatrins resurser att ge adekvat vård och stöd varit otillräckliga … Problembilden är komplex och ställer stora krav på tvärvetenskaplig kompetens i behandlingssituationen och rehabiliteringsprocessen'.

Här intervjuas personer med vitt skilda kompetenser som juridik, psykiatri, psykoterapi, själasorg, och sådana som sysslar med ideellt arbete bland drabbade och barn i allmänhet. Här finns även råd från "Redd Barna" i Norge till vuxna som möter barn, ungdomar och unga vuxna som vuxit upp i ett isolerat trossamfund.

Boken Sektbarn avslutas med ord från Eglantyne Jebb, skrivet omkring 1920 då Rädda Barnen bildades internationellt:

'Om barn någonstans lider nöd, fysiskt eller psykiskt, skadar det hela mänskligheten. Likaså är det en vinst för hela världen om barnen får växa upp friska, trygga och redo att som vuxna i sin tur arbeta för sin nästas bästa'.

Boken kan läsas av före detta sektmedlemmar som känner sig ensamma om sina upplevelser och av professionella som kanske oförberedda möter problemet i sin vardag och inte minst av en intresserad allmänhet. Den har fått stor uppmärksamhet i media och är enormt värdefull för att den sprider en bred kunskap om manipulation som samhällsproblem, men framför allt för att den är banbrytande när det gäller barns situation i manipulativa grupper. De är en svag grupp i samhället som inte kan föra sin egen talan när de far illa. Med denna kunskapskälla går det inte längre att säga att vi inget visste."


Övriga recensioner

Massmedia i såväl Sverige som Danmark har uppmärksammat Esséns bok och lovordat den.

Den enda som ogillar boken är Liselotte Frisk, professor i religionsvetenskap (Kyrkans Tidning 080529 och 080619), där hon under rubriken

Onyanserat om sekter

använder hela sin auktoritet för att få bort läsarens blick från barnens situation och i stället rikta in sig mot teologiska och kulturella spörsmål.

Vi är inte förvånade över hennes försök att förkasta boken, eftersom hon gjort sig känd som en ivrig försvarare av dem som hon den här gången kallar "minoritetsreligioner". Vi är också vana vid att Frisk - trots att hon kallar sig forskare - inte har förstått skillnaden mellan religion och manipulation. Hon har heller inte förstått att det inte är de olika religionernas innehåll utan ledarnas psyke och de psykologiska tekniker dessa använder - en förutsättning för att bevara makten och kontrollen - som är avgörande för de skador som uppstår.

Frisk kan tänka sig att det möjligen kan finnas faror med vad hon kallar "självmordsrörelser och religiös terrorism". Men det faktum att de allra flesta som är engagerade i en totalitär grupp är beredda att följa sin ledare i döden om han begär det har förbigått Frisks forskande. Med den kunskapen måste man ju beteckna alla totalitära grupper som presumtiva självmordsrörelser.

Som ett mantra upprepar och sprider Frisk envist myten om "psykiskt instabila" och "sköra avhoppare", som i själva verket är starka och modiga nog att lämna den miljö de är vana vid och t o m sina närmaste. Dessutom utan kunskap om hur samhället utanför fungerar och ibland med hotet om evig förtappelse, olyckor etc över sig. Ska man gissa att hon har samma nedvärderande inställning till invandrare, som trots stora faror och umbäranden tar steget att lämna sitt land för en oviss framtid i en annan kultur?

Läs Noomis begåvade replik nedan.


Okänsligt om utsatta sektbarn

Med anledning av Frisks okunniga inlägg skriver en "skör avhoppare" (läs skärpt ung kvinna), Noomi Lappalainen, under denna rubrik bl a att det var med viss bestörtning hon läste Frisks recension.

Hon skriver: "För det första vill hon undergräva trovärdigheten i barnens berättelser genom att säga att flera av dem verkar vara "psykiskt instabila". En kommentar som känns okunnig och ogenomtänkt, men som framför allt visar en brist på empati. Uppenbarligen har Frisk i sin forskning inte stött på någon av de hundratals unga avhoppare som varje år förlorar sina föräldrar, syskon, vänner – kort sagt hela sitt liv i en handvändning – då de inte längre velat eller kunnat fortsätta leva i den rörelse de vuxit upp i. De har sedan barnsben fått lära sig att omvärlden är ond, att människorna där är i satans våld och har onda avsikter. Ändå har de vågat sig ut i den världen och därefter blivit betraktade som döda av alla de vuxit upp med. Att känna sig "psykiskt instabil" i en sådan situation verkar minst sagt som en naturlig reaktion."

Vidare undrar Noomi varför Frisk som forskare inte frågar sig varför så många barn från så många olika samfund uppvisar likadana symptom?

Hon påpekar också för Frisk att det inte är "agendan" som är intressant, utan de likartade strukturerna genom vilka man förmår människor att begå handlingar som de inte hade begått i en mer normal miljö.

Nog borde väl Frisk efter så många års forskning ha upptäckt det som Noomi nu undervisar om och som redan de flesta allmänbildade medborgare förstått, nämligen att precis som i andra diktaturer kräver ledaren eller ledningen total lydnad. Om medlemmarna blir tillsagda att driva ut demoner ur sina barn, låta sina barn dö i stället för att få en blodtransfusion eller bli martyrer och ta barnen med sig, då gör medlemmarna det. Det finns inte i deras föreställningsvärld att ifrågasätta. Det är lydnadsreflexen hos sektmedlemmen som är farlig. I den situationen är barnet helt maktlöst och utlämnat.

Vi instämmer i allt som Noomi säger och i synnerhet när hon ifrågasätter Frisks förslag om en "konstruktiv diskussion och dialog". Noomi frågar Frisk med vilka hon tänkt sig ha denna dialog och fortsätter: "Det förvånar mig om hon menar sekterna själva. Eftersom hon säger sig ha forskat i dessa, borde hon vara väl medveten om hur givande en dialog blir med en grupp som anser att resterande samhället är alltigenom ont, och att de själva är utvalda av Gud."

Frisk upprepar att hon själv har pratat med sektmedlemmar. Men ändå har hon inte sett eller hört något? Det verkar som om varken sektmedlemmar eller ledning har behövt anstränga sig särskilt mycket för att "förföra" Frisk. Man kommer osökt att tänka på uttrycket "spel för gallerierna"!

Håkan Järvå, legitimerad psykolog,

kommenterade också Liselotte Frisks recension. Tyvärr blev den aldrig tryckt, utan publicerades endast i nätupplagan av Kyrkans Tidning. Vi återger en del av det utmärkta inlägget.

Han håller med Liselotte Frisk att debatten kring nyandliga rörelser måste nyanseras. Men hans viktigaste invändning mot Frisks inlägg är:

"Liselotte Frisk vill göra det till en fråga om religion men problemet är mycket mer komplext än så. Det som författaren i boken försöker belysa är inte i första hand ett religiöst problem utan ett psykologiskt problem."

Även Järvå reagerar starkt mot att Frisk avfärdar barn som farit illa med att de är psykiskt instabila och "sköra". Järvå har under flera år jobbat terapeutiskt med avhoppare från olika totalitära rörelser och rättar Frisk på en viktig punkt. Han säger: "... de barn som förekommer i boken är enormt starka människor som trots den behandling de utsatts för orkat gå vidare. De 'sköra' människorna träffar vi professionella sällan då de har en benägenhet att ta livet av sig".

Det allvarligaste med Frisks uttalanden är att hon bagatelliserar ett allvarligt problem och bidrar till att sprida en uppfattning som gör att den här patientkategorin inte får rätt vård. Hennes uttalanden är i sig inte så allvarliga då hon ger uttryck för en ganska vanlig missuppfattning, men det som är det beklagliga är att hon utger sig för att vara expert på området, vilket hon definitivt inte är när det gäller de psykologiska aspekterna av det hela. Hon är expert på religiösa frågor och borde vara mer försiktig när hon uttalar sig om sådant som ligger utanför hennes expertområde.

Järvå rättar henne på flera punkter. Han påpekar för Frisk att de nyandliga rörelser som är totalitära inte alltid är uppbyggda kring religion och därför är problemet inte religiöst utan politiskt (något som Frisk envist blundat för i alla år).

Precis som Järvå säger utgör rörelsena ett demokratiskt problem eftersom de stiftar sina egna lagar, har sina egna domstolar och förespråkar ett totalitärt styre. Han vill därför ha en bredare dialog kring den här typen av rörelser där man kan samlas och förutsättningslöst diskutera ämnet utifrån de olika professioner som berörs. Han tar gärna del av de teologiska frågeställningarna och förutsätter att Liselotte Frisk som god forskare är lika intresserad av att förutsättningslöst ta del av de psykologiska aspekterna.

Operation barnfrid - Inlägg av BO



Bild på Anders Haags bokAtt vinna en tro och förlora sig själv
av Anders Haag

Att vinna en tro och förlora sig själv handlar om medlemskapet i grupperna som avviker, grupperna som många gånger ses som ett problem.

Anders Haag har egen erfarenhet av sektvärlden. Han var under tre år på 1980-talet medlem av Hare Krishna. I dag arbetar han som journalist på Svenska Dagbladet.

FRI:s recension av boken

Haag gör jämförelser mellan det ”psykologiska skeendet” inom en sekt och andra grupper, typ mc-gäng och fotbollshuliganer. Detta gemensamma beteende är dock så uppenbart att man inte behöver Haags kunskaper för att se det och för en sektkunnig person är denna gemenskap ointressant. Specifikt för en manipulativ grupp är i stället det som bl a även en del religionsvetare vägrar inse, nämligen hur maktfullkomliga sektledare utnyttjar det ”psykologiska skeendet” för sina egna syften. Ser man det så, kan man inte jämföra sekter med t ex fotbollshuliganer, för de drivs av sin egen entusiasm, inte av en sektledares entusiasm över sin makt..

Haag förenklar - Han hakar på vissa religionspsykologers blåögda (eller medvetet vilseledande?) refräng att en negativ inställning till sekter beror på människors rädsla för avvikande och/eller okända företeelser. Och får då ännu en grund för att kunna jämföra sekter med andra avvikande och oönskade grupper i samhället och undvika besvärliga och kontroversiella fakta om sekter.

Det mest karakteristiska i boken är paradoxerna. Samtidigt som hela boken genomsyras av exempel på att författaren tycker att sekter är förfärliga och att medlemmarna är underkuvade och manipulerade, så försöker han förklara och försvara sekters handlande och hänvisar nästan ensidigt till ”sektpositiva” forskare.

Redan i inledningen beskriver Haag hur han som 24-åring den 30 april 1985 med bultande hjärta smiter från Krishna-kollektivet efter 3 år. Och när Korsnäs Gård försvinner ur hans åsyn förändras hans sinnesstämning - han blir ”lugn, glad, ja, lycklig”. Men han är inte riktigt säker på om han fortfarande står under gruppens tankekontrollerande krafter, och skriver: ”I alla händelser tog det många år innan jag kunde forma en identitet som jag kunde kalla min egen. Ja, i ärlighetens namn är det en process som fortfarande pågår.” Denna mening tror vi är svaret på alla paradoxer. Haag har fortfarande inte hittat sig själv.

I en intervju i programmet ”Kropp och själ” i P1 ger Haag uttryck för flera klarsynta synpunkter på sekter och det känns som om han nu tagit ställning mot manipulativa sekter. Han säger att det finns för litet forskning, och att den mesta forskningen är gjord av religionsvetare som har en alltför välvillig inställning. Och han har insett att när sektledaren upplever maktberusningen får han begär efter mer makt. I intervjun uttrycker han också en annan inställning än i boken när det gäller jämförelser mellan sekter och andra grupper. Han jämför religiösa sekter med t ex politiska grupper, som också kan bli fanatiska sekter som tror att de kan omskapa samhället om de bara får makten. Där är vi eniga. Det är därför vi ständigt upprepar: Det handlar inte om religion utan om manipulation!

Barnen har ingen plats i Haags bok, inte många ord slösas ens på hans egna barn. Har man läst Charlotte Esséns bok inser man att Hare Krishna-barnen borde fått en central plats i en bok skriven av en person som lämnat sekten.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta Haags ambitioner att för läsaren ärligt beskriva sina erfarenheter och upplevelser. Den oändliga mängd källor som Haag presenterar i sin bok ger dock ett intryck av brist på självförtroende. Känslan är tydlig att författaren fortfarande inte vet var han står, vad han känner, anser och tror, han har fortfarande behov av att hitta ”sanningen” och glömmer att leva det liv han fått på denna jord. Vi önskar honom lycka till i sitt sökande, men hoppas han måtte inse att livet här och nu är det som finns till hands.

<Föreg 1   2

Åter till startsidan                                            Tillbaka

TERAPIFONDEN

FRI:s Terapifond har skapats för att bidra ekonomiskt till avhoppares eller uteslutnas rehabilitering.

VILL DU BLI ETT
STÖD?

BEHÖVER DU HJÄLP?

FECRIS

Läs om den europeiska organisationen för information och forskning om sekter. FECRIS har status som rådgivande organ och remissinstans i Europarådet och i FN:s ECOSOC

Se här!

Bild på "Manipulering pågår

Boken där 16 före detta sektmedlemmar berättar om sin tid i olika destruktiva rörelser.

Läs mer